torsdag 22 oktober 2009

Texter från workshop i skrivande

För precis en vecka sedan höll Josefin Olevik en workshop i skrivande för några av deltagarna i Eternal Return. Här är några av de texter som skrevs där uppgiften var att beskriva ett starkt ögonblick eller en upplevelse med hjälp av alla sinnen och att ge en så mångfacetterad bild som möjligt utan att något egentligen händer:


Salt frihet av Linnéa Grind
Bara det kalla saltvattnet som sveper över de nakna fötterna för med sig en frihetskänsla. Att sedan slå upp blicken och se ett hav utan egentligt slut bidrar på ett fantastiskt sätt till ögonblickets storhet. Att känna solen i ansiktet, blåsten i håret och nästan inbilla sig att man flyger, är njutning på en svåråtkomlig nivå. Lycka, frihet och Öresundsbron som träder fram genom diset. Långt bort, men ändå så pass nära att fötterna vill gå på vågorna för att få upptäcka en ny plats. Europa inom räckhåll och ett stadigt trädäck under fötterna.


Att vara ny av Anna Eriksson
Det var helt nytt.
Men så mycket mer än bara nytt.
Nytt var ju en helt självklar känsla där jag just befann mig.
Men ordet nytt ger nog en känsla av nyfikenhet. Lyckan av att finna något nytt.
Men det var långt ifrån så jag kände här.
Alla blickar var riktade mot mig. Alla väntade på vad jag skulle säga.
Men vad skulle det vara? Jag som bara ville härifrån.
Ibland önskar man så innerligt att få bli sedd. Att få ha allas uppmärksamhet.
Men just i denna stund ville jag bara sjunka genom golvet. För att slippa alla stirrande, obehagliga blickar, som trängde djupare och djupare in i mig.
I rummet blandades känslan av hat och kärlek.
Alla stirrande blickar som kändes hotfulla, men som egentligen bara visade kärlek och nyfikenhet från de främmande personerna.
Något nytt, något främmande känns oftast bra och betydelsefullt.
Men denna stund, denna plats, är något jag aldrig någonsin vill tillbaka till.


Pennan av Malin Andersson
En lång smal ask. Sträv kartong under mina fingrar. Snirkliga bokstäver på ett hemligt språk tryckta i guld på utsidan. Den luktar precis som kartong och papper ska göra. En svag doft av minnen. Av flingpaketet den en gång var. Av återvinningsstationen där den förvandlades. Men också en doft av framtiden. Alla möjligheter som ligger framför den.

Att försiktigt öppna asken. Att inuti se hur en fjäderpenna och ett bläckhorn ligger varsamt nedstoppade. Att försiktigt knyta upp den ljusblå sidenrosetten som håller pennan på plats. Att ta upp pennan och prova stiftet genom att pressa in det i handflatan. Jo, det är vasst nog. Sedan med fingret följa det vridna gröna glaset som utgör handtaget. Öppna bläckhornet och dra in den skarpa, lite fräna doften från riktigt fint, svart bläck. Doppa spetsen och sen skaka av det överflödiga mot kanten. Tunn metall mot glas. Klick klick. Pennan mot pappret. Det raspande ljudet när dagens tankar och känslor förs in i dagboken.


Rummet med minnen av Clara Markus
Att kliva över tröskeln var som att kliva in i en tidsmaskin. Att kliva över tröskeln och se de bruna väggarna. Bruna som ett fint träslag, även om det var nött, gammalt och egentligen billigt som en blomma i skogen. Lukten av ett rum som varit stängt, låst och inte öppnat på så länge påminde också om förr. Det var nästa så man kunde smaka på instängdheten, lukten gav en smak av gammal vind. När man väl klivit tillbaka i tiden, och över tröskeln, lyftes händerna snabbt och strök över materialet; lika mjukt som silke eller sammet. Inte en flisa kunde ge sig till känna, inte något som kunde föra tillbaka verkligheten och tiden som egentligen existerade. Det var något magiskt över ögonblicket, det som fick bortglömda minnen att uppenbara sig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar